Känner att jag borde uppdatera om hur det går med min endometrios, ifall det är någon med samma symtom som läser.

Efter operationen gick jag igenom gonapeptylkuren på 6 månader (ni vet, konstgjort klimakteriegrejen) och jag mådde faktiskt ganska bra. Kände mig rätt lugn och harmonisk och inga smärtor.

Efter sista sprutan gått ur kroppen fick jag komma på återbesök hös min danske läkare och de filmade och kollade och ingenting hade växt tillbaka!  Jag hade till och med en ägglossning på gång precis just då så kroppen fungerar igen, yippie!

Det enda problemet som uppkom efter kuren var känsliga slemhinnor och fick jättestora problem med candida. Har helt enkelt haft ett rent helvete med det och i Mars förra året bestämde jag mig efter otaliga candidamedicineringar som inte hjälpte mer än tillfälligt att jag skulle sluta med sötsaker (typ kakor, godis, saker med högt sockerinnehåll) och det hjälpte. Tyvärr har jag ramlat dit ett par gånger och då kommer genast besvären tillbaka.

Men smärtan då?

Jag har mått bra, har inte känt av den alls. Fortsatte med p-pillren och har ätit dem 7 dagar i veckan, alla dagar i månaden. Åt även provera för att hålla nere östrogenet ytterligare. För någon månad sen slutade jag med proveran och märker ingen skillnad.

Jag har haft självvalt mensuppehåll två gånger det här året. Det tar en dag, så får jag smärta i sidan som jag brukar få, sen känns det i tarmen den andra dagen, och om jag inte tar ett piller då bryter helvetet lös den tredje dagen. Jag har helt enkelt inte vågat låta det gå längre och tycker det verkar onödigt, för då kanske cystorna växer tillbaka. De gånger jag gjort mensuppehåll är när jag har haft spottningar längre än en vecka (för de går inte över annars) och då kommer blödningarna igång direkt, och går över inom ett par dagar.

Men så jag känner att jag har läget under kontroll och jag mår bra och ska nog kunna bli gravid någon gång i framtiden. Förhoppningsvis inte allt för långt in i framtiden...

Opererade mig i torsdags, och var som ett slakt hela torsdagen och fredagen, fick kentagan (morfin) var fjärde timme och hade det rätt jobbigt.

På lördagen vände det och jag började kunna sitta på sängkanten och till sist kliva upp från sängen själv. Och igår åkte jag hem! Så fyra dagar på sjukan blev det, till skillnad från förra gången när jag åkte hem samma dag.

Jag är fortfarande ganska mör, håller mig helst inte i upprätt läge i längre stunder, men smärtan känns ändå helt okej. Alla sköterskorna tjatade om smärtor i såret, men där känner jag knappt något alls, det är väl mer inne i magen det känns. Och det är klart, de har ju varit där och karvat så det är väl inte så konstigt.

Läkaren, en jätteduktig dansk läkare, var nöjd med operationen. Han bekräftade mina misstankar, det var sammanväxningar mellan livmodern och äggledarna och troligtvis också på baksidan av livmodern, men där kom de inte åt att operera. De skar bort cystorna och sammanväxningarna som satt på äggledarna och allt är oskadat, han trodde att mina äggstockar fungerar precis som de ska. Han var så bra och insåg hur påläst jag är, lyssnade på mina funderingar och förklarade ganska ingående, precis så som jag vill ha det. Jag kände att jag blev delaktig i diskussionen, ända från val av operation till efterbehandling, liksom. Både duktig på ämnet och med människor!

För att det inte ska växa tillbaka den här gången så kommer de att sätta mig i ett konstgjort klimakterie i 6 månader. Det är en ganska tuff behandling och inte förstahandsvalet, men den brukar vara effektiv så vi kom fram till att vi vill prova det. Kommer att ta sprutor på hälsocentralen en gång i månaden.

Så nu har jag ett kejsarsnitt på magen, ska ta bort clipsen på tisdag och förhoppningsvis blir det inte så fult ärr. Men de var tvungna att öppna mycket om de skulle komma åt att ta bort allting.

Så nu hoppas jag på att få vara smärtfri ett tag framöver!

Kommer att sitta uppe vid datorn emellanåt, men jag kommer inte göra något "arbete" de närmaste två veckorna, bara så ni vet det utan nu ska jag bara koppla av och läka!

Imorgon klockan 07.20 opereras jag, håll en tumme!

Gud vad trist det här är!

Nu har jag varit hemma i två veckor och har fortfarande besvär.

Har bara ätit flytande eftersom smärtorna blir för svåra när jag ätit fast föda och den ska ta sig förbi dom inflammerade områdena. Men när smärtorna började lägga sig i måndags började jag försiktigt att äta fast igen. Slutade med värktabletterna igår eftersom molandet från cystorna och livmodern slutat nu.

Det är svårt att "komma tillbaka", jag mår väldigt illa och magsäcken känns som ett skrumpet plommon, jag känner mig mätt innan jag tagit första tuggan. Dessutom har jag de senaste dagarna haft ett hjärta som rusar på och dunkar väldigt hårt och det blir värre när jag äter, samt att jag mår väldigt illa när jag äter. Igår höll det på och rusa i princip hela dagen, det lugnade sig lite ett par timmar när jag tog en sobril(mot panikångest) men sen var det igång igen.

Jag har kämpat med att äta ungefär en halv deciliter fast mat åt gången med två-tre timmar emellan ungefär. Det är riktigt svårt och jobbigt att svälja ner det, det är som att jag nyss ätit mig proppmätt på en buffé eller något fast jag varit tom länge. Men jag har stålsatt mig för jag vet att jag behöver äta för att komma på fötter.

Och så igår kväll lyckades jag äta upp en hel sån där liten mcdonalds-cheeseburgare inom bara en timme och mådde bara dåligt i början. Så då var jag så glad och tänkte att nu vänder det!

Sen vaknade jag i morse och kände den där jobbiga känslan i magen igen, upptäckte blod i avföringen och känner mig allmänt trött och orkeslös. Jag sitter inte upp längre stunder i onödan om man säger så (så har det visserligen varit hela tiden men jag trodde jag skulle vara piggare idag).

Det är riktigt jobbigt det här, så diffust och svårt att förklara för omgivningen. Har i alla fall ringt HC nu, tänkte att det kunde vara bra att kolla blodvärde och sådär. Så har en tid idag hos en läkare som jag vet är bra och sympatisk så jag hoppas jag kan få lite mer sobril och nån utredning på vad dom här senare problemen beror på. Kanske är det bara ångest, eller så är det bristsymptom. Eller något helt annat.

Ska ringa chefen idag och tala om hur det blir på söndag. Kul att försöka bestämma det så här tre dagar i förväg. Jag vill inte behöva gå in på detaljer för min chef men att bara säga "jag är i skov i min sjukdom, jag har ont och är trött" är väldigt blekt. Speciellt när man låter ganska pigg och normal på telefonen. Men jag har inte jätteont hela tiden, oftast är det som en molande smärta som bara är där (men blir starkare när jag anstränger mig) och så är det tröttheten och hjärtklappningarna. Sen kommer också smärtattacker, förstås. Men om jag inte tog hormonerna, värktabletter och fastade skulle jag ha superont hela tiden. Hur som helst verkar det som att min sjukdom blivit värre.

Läkarna här vet inte ens vad endometrios är för något, de påstår att endometrios inte har med tarmen att göra, de är allt för fokuserade på cystorna (som givetvis också innebär problem och smärta för mig men jag är övertygad om att det inte är helhetsbilden). Det räcker med en snabb googling på endometrios och tarmbesvär så ser man att 70% av de med endometrios har tarmproblem. Saknar min specialistläkare i Uppsala, men det går inte att ringa dem nu på sommaren.

Men jag hoppas att läkaren jag ska till nu förstår vad jag pratar om. Jag behöver nog vara sjukskriven ett tag till, tills inflammationen gått tillbaka. Sen är det väl bara operation som kan ordna till resten.

Tänk vad mycket man måste kämpa när man är sjuk.

Gnäll, gnäll, gnäll.

Jag ligger och jämrar mig och stånkar i sängen för att jag har så satans ont i magen.

Det är en molande värk, ganska lokal, på vänster sida mellan naveln och mina revben.

I går morse kräktes jag upp gårdagens lunch, flintastek. Det var läskiga, rosa spyor. Mådde dåligt så vi åkte hem från stugan. Hade under dagen diffusa smärtor i magen och lite feber.

I morse gick jag upp klockan 7 för att tvätta och hade lite ondare. Ju längre tiden gick dess ondare gjorde det. Det gör faktist skitont nu, jag orkar inte gå omkring och så, då dunkar det som sjutton.

Precis på det stället där det gör ont känns det väldigt hårt, jämfört med resten av magen. Googlade lite och det som ligger närmast är förstoppning eller inflammation. Eller så är det endometriosen.

Har pratat med hälsocentralen och de trodde också på förstoppning. Jag ska ta laktulos, som vidgar tarmen. Men jag fick inte ta värktabletter, de ville att jag skulle ha koll på smärtan och höra av mig igen om det inte blev bättre.

Nu känner jag mig illamående och kommer nog att kräkas igen tror jag.

Det är så tröttsamt, jag har varit så mycket sjuk den senaste tiden!

Ja, nu har jag fått provsvar på cystan som de skickade in.

Jag har endometrios. Det var lite jobbigt att få beskedet. Men samtidigt skönt. Nu vet jag. Och det var ingen cancer, ännu skönare. Misstänkte inte det heller, vi har ingen cancer alls i min släkt.

Ska till Endometriosmottagningen i Uppsala om två veckor och prata behandling i alla fall. Så jag hoppas vi kan hitta något som funkar bra!

Igår opererades jag.

Jag var så nervös att jag knappt orkade prata före operation. Men har mått väldigt bra, inte haft så farligt ont och slapp illamående.

Men man känner sig ju lite mör, det märks när man ska upp och gå, eller spänna magen! 

Åkte hem vid sjutiden men hann inte träffa läkaren så jag vet inte än om de hittade någon endometrios. Men de punkterade en cystor, stor som en mandarin och den andra skickades på analys så det känns skönt.

Nu hoppas jag att det blir bättre med mina smärtor! Imorgon ska min grupp i klassen ha möte och de var så snälla att de föreslog att vi har mötet hos mig. Omtänksamma människor är verkligen guld värt!

Shit vad jag har känt mig frustrerad idag. Känns inte som att någon orkar lyssna på mig. Det blir för stort och jobbigt. Man vill gärna säga att det kommer att lösa sig. Och förhoppningsvis gör det väl det. Men det är inte säkert..

Det är trots allt en kronisk sjukdom som tenderar att komma tillbaka trots hormonkurer och operationer. Det är inte så att det går att trolla bort. Det handlar bara om att hitta någon behandling som ger ett bra liv med så lite smärta som möjligt. Just nu mår jag ganska bra men då har jag ju tagit både citodon och ipren. Jag är i alla fall glad att jag har min telefon. Ska nog börja blogga från mobilen nu och skriva på hemsidan. Man kan ju skriva hemliga inlägg också, vilket är bra. Men jag funderar på om det inte vore bäst att sätta ihop mina sidor till en ändå. Så har jag allt samlat. Jag kan ha samma blogg till mig som till råttorna. Bara att göra avdelningar. Har en layout på g med sidebars på båda sidorna. Men då ryker ju tyvärr kalendern längst ner som jag ju gillar. Men man kan väl inte få allt.. Eller, visst, om man lär sig html ordentligt och bygger en egen hemsida från scratch.. Ska be Robin ta hem den där boken från jobbet.

Han sover tungt nu bredvid mig. Det är så frustrerande, jag hade behövt prata lite ikväll. Men jag hinner liksom inte. Han är så upptagen. Och han orkar verkligen inte. Han mest bara skäller på mig att jag måste ringa läkaren. Sorry, jag har gjort det men de kommer inte att lösa ett dugg. Jag måste själv ta reda på hur jag vill behandlas och föreslå. Så ser det ut idag. Inga experter någonstans. Och jag har inte rätt att få hjälp i Uppsala där de verkligen kan reglerna. Såna är reglerna. Eller jo, EVENTUELLT kanske jag kan få rådgivning därifrån. Nä, idag har jag känt mig riktigt ensam. Det är jag och min endo. Och råttorna.. Men de har inte så många invändningar, de heller tyvärr.

Nä, ska väl sova nu. Hoppas det inte är så mkt hår på kudden imorgon och att magen mår bättre.. Men jag måste ringa läkaren och få förlängd sjukskrivning. Fan vad drygt att ringa chefen också. Vill bara säga att jag har en lösning och att jag snart inte kommer kosta så mkt pengar längre. Men det kan jag inte. För det finns ingen given lösning..